VI by SteffyPop

Vi tog avstånd från kriget och hyllade likställdhetens framgång.

Vi slog vakt om det unika medan vi drack öl på öppna barer.

Vi var mänskliga vapensköldar i rödgröna demontrationståg

Vi dog, ironiskt nog, när självmordsbombaren sprängde sig själv i flygplanet på väg till modeveckan i London.

Vi trevade fram bland diverse community-sidor medan vi klädde oss som i Vogue ur eneuroslådor i secondhandbutiker.

Vi skrattade på fel platser och grät när vi ville visa omtänksamhet.

Vi bejakade jaget, målade det, satte på det klackskor och visade upp det belyst med spotlights, retuscherat i Photoshop forstorat på en skärm bakom ett naket par som idkade samlag i ett performance på ett nyöppnat galleri.

Vi spelade det senaste samtidigt som vi knarkade medan vi dansade och hånglade i hopp om att få knulla och kanske senare älska fast utan att begränsa oss alldeles för mycket.

Vi bejakade våra jag under tiden som vi var medvetna om andras jag och bejakade deras rätt till det unika samtidigt som vi bakom ryggen talade illa om dem för att förhöja oss själva.

Vi klev över uteliggare när vi såg dem ligga utslagna i varma sovsäckar längs med Paris lyxiga shoppinggator när vi var på modeveckan och skulle se alla shower samtidigt som vi höll utkik efter diverse fotografer och bloggare.

Vi startade egna bloggar och skrev om oss själva, vi laddade upp förskönade bilder och döpte om oss till namn som gav oss ett karakteristiskt sken i hopp om att i Andy Warhols anda få våra minuter i strålkastarljuset fast beslutna att våra strävanden skulle leda till världsförbättringar som konkret resultat.

Vi hittade inspirationen i verkligheten i en dokusåpa med färgstarka personligheter som levde i lyx och gav oss suktande begär att göra detsamma.

Vi var alla stylister och fotografer och konstnärer och knarkare och modebloggare och vi hatade bloggar och mode och fotografer och konst och vi deltog i diverse aktiviteter som syftade till att skapa något långvarit som skulle uppskattas av de många i den avsmalnade toppen på synålen som John Galliano höll i sina händer när han sydde på paljetten på den där Dior-klänningen.

Vi införskaffade elektroniska assistenter för att underlätta våra liv där vi genom tryck på touchscreens tog bilder och laddade upp dem på facebook och taggade oss själva och våra vänner för att vara egna och delaktiga.

Vi dog, ironiskt nog, när självmordsbombaren sprängde sig själv i flygplanet på väg till modeveckan i London.

Vi förlorade förmågan att kunna reflektera, dra paralleller och analysera, vi var ju fullt sysselsatta med att stifta bekantskaper, knyta kontakter, göra anspråk på claim-to-fame och förhöja oss själva till den projicerade bild som ger värde i livet.

Vi hade åsikter och höll med varandra och andra som var galna och störda stötte vi bort och oskadliggjorde deras argument genom att attackera deras kläder och mentala nivå där vi satt på tronen av luft och föreställning.

Vi kallade oss inte för någonting och definierade oss som egna personer istället för givna läggningar och försvarade det queera som en naturlig del av människans mångfald och rikedom trots att våra egna preferenser smalnade av utsikten så att vi bara kunde gå en väg in i en tillhörighet.

Vi spred den glittrande bögighetens narcissism men blev ledsna och nedstämda då vi insåg att det inte fanns tillräckligt med speglar i världen för att kunna tillfredsställa våra behov av att titta på oss själva.

Vi strävade efter det högsta menandes att detta var verklig ambition och att det nya enbart kan skapas ur det icke existerande likt evolutionen samtidigt som vi klamrade fast oss till föräldrarnas blickfång och råd för livet då vi visste att det var en ficklampa på den mörka vägen för vilken vi saknade ens en karta.

Vi var aspeppade och checkade in med vårt handbaggage fyllt med glitter och tyll och nordisk design på Ryan Air-flyget på väg till modeveckan i London.

Vi dog, ironiskt nog, när självmordsbombaren sprängde sig själv i flygplanet och våra föräldrar fick se detta på TV och på facebook skrev alla våra vänner ”R.I.P” och ”Vila i frid” och andra likade statusarna för att sedan tagga sig själva och sina vänner på bilder som de tagit med sina Blackberrys och iPhones.

Vart vi for i slutänden vet vi inte, i alla fall inte i nuläget, det enda vi med säkerhet kan veta är att vi dog i det tragiska sprängdådet.