Och här sitter jag och tycker synd om mig själv
urgröpt i en vrå
som en soltorkad tomat
Som om landskapet därute var i ständig rörelse
och upphörde så fort jag öppnade fönstret
fräckt och sniket
Jag hör min puls genom gälarna bakom öronen
det smakar kalkbeläggning i munnen
och jag är rastlös och misstänksam
Där ute är det nått som sker mellan folk
nåt gemensamt som drar alla
åt en melodi
Som upphör så fort jag öppnar fönstret.
No comments:
Post a Comment