Jag är på ett Open-Air-party i Edens lustgård.
Nej det ligger inte i Missouri.
Alla gör det vanliga – varm bröstkorg med uppdragna mungipor och slemmande kön.
Alla är fullt upptagna med sig själva, och mäter sig med sin omgivning för att hitta en matchande accessoar av kött och blod.
Jag har läst massor av böcker och bloggar, men jag tycks bli ställd och ställd utanför.
I denna gemensamma diskurs, helt utan bekymmer, måste jag finna svaret till mig själv – därigenom till allt som existerar.
En modell-brud iklädd en unitard av ormskin kommer emot mig med ett silverfat.
På fatet ligger prydligt uppradade linor av glittrande kunskap (som hon kallar det).
Jag kör, det kan inte ge mig mindre förståelse än jag redan har.
Plötsligt inser jag vad jag gör här, och varför blåa jeans aldrig kommer gå out of style.
Och varför man väjer med blicken ibland.
Jag får en vetskap om att det saknas något ytterligare som jag måste veta…
Den här gången kostar det - ormkvinnan vill ha pröjs.
50 euro linan!
No return.
Alla dansar och skrockar i samma diskurs, till samma låt och samma ideal.
Den skarpast lysande ängeln spelar lustfylld techno på vinylplattor.
Med andra ord är detta festen att vara på, den händer nu och exakt här i Edens lustgård.
Som inte ligger i Missouri.
Jag måste ha tag på 50 euro nu!
Jag säljer mina tjänster till en person som kallar sig för ”Vår tillvaro”…
Det är en vit heterosexuell man, jag kan inte riktigt sätta fingret på honom eller förklara honom, men jag tror att han äger Edens lustgård och får profiten från festen.
Han ber mig utföra diverse sysslor, vi behöver inte gå in på detalj.
Jag får mina 50 euro och går till modellen i unitarden.
Hon ger mig en lina – den sista hon har.
Jag tar den.
Jag vet nu.
Men det värsta är…..
…..hur fan vet jag att andra vet, och hur fan får jag dem att veta?
Hur får jag dem att veta att
- det inte riktigt finns något att vilja veta?
Där sitter jag bredvid en våldtagen tjej, under en himmel som känns tung.
Och vet.
Vetandes kan jag bara betrakta alla andra
- som aldrig kan förstå mig.
No comments:
Post a Comment