Luft som stannat mellan böckerna och hyllornas kanter är lika rädd för att pysa ut, som jag är. Mellan sängen och soffan och balkongen och toaletten och trappen studsar spindelväven mellan möblerna från loppis. Doften minns utdöda pandemier. Inuti min bur är jag i mina underkläder. Skjortans översta knapp är knäppt och ren. Underkläderna är några dagar smutsiga. När projektledaren frågar om molnet, sticker doften av otvättat urin i ögonen. I flödet förlorar tonåringarna sin viktiga tid. De måste hantera spritflaskor i minusgrader, och sen kommer en vakt för att ringa deras föräldrar. Föräldrarna är oroliga för sin sjuke far. De försöker bli gravida, för att slippa söka separata lägenheter i dessa oroliga tider. Banken är orolig för minuset. De ringer varje dag innan lunch. Tiktok säger klockan. Folk har tagit massor av selfies för att se ut som innan. Det ringer någon från SCB. Man finns, men för att se bra ut tar man ett filter. För säkerhets skull delar man bara det med sina närmaste. Singlar hoppas att någon råkar se. Eller att några har middag, med andra lediga, så att man kan hjälpas åt med disken efter en natts oskyddat sex. En blekte håret. En skulle egentligen ha flyttat till LA detta år. En fick det i Italien redan.
Att resa sig ur liggande till sittande är som att resa till Gotland över sommaren. Det är ganska nära, det är ganska spännande, det ger nya perspektiv, och man hinner känna sig som en gammal Ingmar Bergman-kropp som nu ska ta tag i saker. Sol, vind och vatten. Det kan också vara som en bakfylla att resa sig. Blåst, kyla och slask. Det kan också vara som så att man hastigt reser sig mitt i en mardröm, blöt. Moln, regn och rusk. Vad kan man göra? Brygga kaffe, för att senare måla en kruka. Runka. Ansa könshåret. Sminka sig helt crazy. Filma sig. Golvet tar mer styrk nu när man är hemma hela tiden. Fötterna har liggsår. Rummet är som en mun som aldrig borstar tänderna. Eller om den gör det, så borstas de slarvigt och sen dricks det läsk. Samma filt täcker ibland för de övre luftvägarna när man lämnade fönstret öppet för länge. Ibland stryker filten längs med innerlåren när man fingrar på sitt blöta könsorgan. Ibland släpper filten dig inte. Ibland börjar det regna och blåsa inne i rummet. Filten blir ditt paraply. Datorns fläckar av frukost och nattvardsvin hånler åt din handspritsflaska. Du måste till Systemet.
En vän för en öl slutade i koma. Alla som dog hade varit på fest. Alla är så ringrostiga att de råkar dricka för mycket, glömmer att de egentligen inte röker, och råkar vara otrogna på en toalett. Folk spyr och sen säger de ”jag är nästan 40”. Akuten orkar inte behandla alkoholförgiftning. Det blir ingen mer fest efter åtta. Storsyskonen tar hand om småbarnen. Pappa har bokat hotell och på väg in i hissen har han stånd. Många fyllde 30 med utegångsförbud. Får man till en kaffe stirrar de räddat på en. Att en annan människas närvaro kan få dig att känna tårna i de trånga skorna. Ett par tar GHB hemma och spelar techno. En mamma har båda barnen i andra länder över jul. Snart hålls den dagliga presskonferensen. Ett par i villa har au pair.
Arbetslösheten skenar. Arbetsmarknadsåtgärder beivras. Skattetrycket sjunker. Folkhälsomyndigheten utannonserar. Sysselsättningsersättningen uteblir. Sjukskrivningarna utreds. Kungen klagar. Ministern avgår. WHO kräver ansvar. Aftonbladet kräver ännu mer ansvar.
Lena Melin tycker om den svenska strategin. Lena Melin tar avstånd från den svenska strategin. Lena Melin frågar sig vad Stefan Löfvén ska göra nu. Lena Melin håller med Stefan. Lena Melin sa faktiskt redan innan att detta inte skulle funka. Lena Melin hostar för att hon är rökare och inget annat. Lena Melin tycker regeringen borde ta ansvar för IS-kvinnorna.
Desperata hemmafruar inspirerar oss till att dricka rödvin med spruckna botoxerade läppar. Vi ska bära guldsmycken inomhus och köpa sexiga underkläder. Rabiata, stinna, Lisa Rinna. Vi har redan sett alla serier. Vilken film ska du se? Willys matkasse online har alltid ett grönsakspaket som inte ser fräscht ut. Vi måste äta ingefära. Man ska ta promenader utomhus med avstånd. Man måste passa på med solglimtarna under vintern. Man måste ta vitamin D utöver det.
Aina letar efter kokain. De hittar det inuti en polsk lastbilsförare. Han grips, och någonstans i Vasastan sitter ett gäng och tycker att deras liv är orättvist. En handlar med skulpturer, och hotellet öppnade aldrig, så där är pengarna på bordet. Men inget kokain. Han öppnar Grindr. Han är numera bög.
I Göteborg sitter en student fast. Pappa swishar pengar. Mamma säger ”fråga pappa”. På LinkedIn finns tre jobb. Ett av jobben är deltid. De andra två projekt. Hon får pengar från projektet och köper en jacka. Soc har för långa köer. En annan köper julgran för att när julen kommer ska varenda ungjävel vara glad. Praktikplatsen kan komma att ställas in. A-kassan kräver kompletteringar. Festivalerna släpper biljetter för sommaren.
Sommaren blev bra. Man kunde ta sig långt. Men visst har världen krympt i sömmarna? Varför är min gata så trång? Jag kan inte hålla avståndet till andra med headset, en kaffekopp, en väska, min chihuahua, en barnvagn, en skateboard, rullskridskor, kombucha, min pojkvän och hans svärfar. Det går liksom inte. Rean uteblir. Juldekorationerna ser ut som hudcancer på den döda stadens kyliga fasader.
En uteliggare vill ha pengar. En man frågar mig på rumänska ”Unde este adapostul pentru sufletul meu?” Han sover vid Sjöfartshotellet.
Jag ger upp. Jag såg honom aldrig. Jag är fast i rummet. De lämnar hemmet för mig, så jag stannar inne för dem. Den globala uppvärmningen? Minns någon den?
Jag andas. Kan jag andas? Nej det är i mitt huvud bara. Jag googlar. Cellandning. De vill sätta chip i oss. Jag kan andas. Fotosyntes. Jag kan inte andas. Detta är kemisk krigsföring. Jag måste andas. Kompostera. Återvinn. Andas. Andas ut. Honung.
